Helt plötsligt är det här mitt första inlägg... Just nu är jag så trött på själv. Jag raderade alla inlägg för att jag vill börja om från början. Det kändes som om jag bara skrev en massa saker som jag inte kunde stå för. Men nu ska det bli ändring! Jag vill verkligen kunna stå för allt jag skriver om här på min blogg, vad är det annars för mening? Jag vill börja om från början med det mesta som gäller mig själv. Jag vill ha mål i livet, eller för att det ska lyckas måste man ha ett liv först och det känns det inte som jag har just nu. Nu menar jag inte att jag inte har personer som bryr sig om mig för det har jag! Jag har min undebara familj i Holmen, jag har min älskade sambo Jim och min fina katt Saga. Det jag menar är att jag vill hitta på saker, umgås med vänner, börja träna, börja plugga. Det jag känner som är problemet är att jag - knappt har några vänner längre, -jag vill så gärna börja plugga men jag vet inte till vad och jag vill så väldigt gärna börja träna men jag vet inte hur ska jag ha råd. Just nu har jag praktik genom Ams i en klädaffär här i Emmaboda. Trivs hyfsat bra men jag vet inte riktigt om jag skulle kunna tänka mig att arbeta inom Handeln. Från början var det tänkt att jag skulle plugga till förskolelärare men nu är jag även osäker på om det är rätt ykre för mig. Jag både beundrar och är avundsjuk på dom som verkligen vet vad dom vill och har något som dom brinner för! Tänk så mycket lättare allt skulle bli om jag bara visste det! Men nu lutar tankarna åt att börja plugga på Komvux till hösten, jag måste börja någonstans för att komma vidare till nåt annat.
Har varit sjuk väldigt ofta senaste tiden och är det även nu igen. Många tror att jag är hemma bara för att jag vill och tycker det är skönt men det är så fel! Jag jobbar så mycket hellre än att vara hemma och speciellt jobbar jag mycket hellre än att vara sjuk!
Jag har mina perioder då jag mår dåligt på grund av olika saker, men det har vi alla här i världen! Stora delar av orsakerna att jag mår väldigt dåligt är att jag inte vet vad jag vill med mitt liv och att mitt självförtroende kryper för varje dag som går känns det som. Jag trivs verkligen inte med mig själv och ibland tycker jag att jag själv är det fulaste jag har sett. Jag försöker gå ner i vikt men misslyckas alltid men jag hoppas att jag snart ska lyckas! En annan sak är att jag inte trivs så bra här i Emmaboda där jag bott i 2 år nu i sommar. Jag trivs inte så bra för att jag inte har några kompisar att umgås med, medan min sambo har hela sitt liv här i princip. Kompisar, arbete, familj (både här och i närheten) och mycket av hans fritid går åt att träna det är hans största intresse. Jag tycker om alla Jims kompisar och hans familj och det är klart att jag accepterar hans intressen. Jag vill bara att jag själv ska hitta kompisar att umgås med och ha en fritid som kan fyllas av aktivteter som jag tycker om. Just nu ser mitt liv ut så att jag sitter här själv i Jims lägenhet och väntar på att han ska komma hem (när han inte här hemma naturligtvis...) Jag vill inte få er att tycka synd om mig på något sätt, bara berätta om hur det är. Just nu är mina fritidssysslor att dammsuga, diska och laga mat ungefär... Jag vill helt enkelt ha mitt liv tillbaka och inte sitta här hemma och glo jämt. Jag vet inte riktigt vart jag kan träffa folk och lära känna nya människor som sedan kan bli mina vänner. Jag tror jag skulle trivas bra här om jag hade kompisar och hitta fritidsaktiviteter som jag tycker om. Jag saknar också min familj väldigt mycket, det är ju trots allt ca. 15 mil emellan oss. Jag har också väldigt dålig ekonomi just nu när allt är som det är. Jag har alltid dåligt samvete för att Jim betalar allt som kostar i vårt liv. Ibland funderar jag på om jag skulle flytta och vi skulle bli särbos igen för att han ska slippa betala för mig jämt. Men samtidigt vill jag inget hellre än att bo tillsammans med honom.
Det är många faktorer som spelar in på hur man mår både psykiskt och fysiskt. En sak som tillkommit för ett par dagar sen är att Jim och hans kompisar menar allvar med att beställa en resa till Cypern, jag har inte tagit det på fullt allvar innan eftersom dom har en förmåga att prata väldigt mycket men det brukar stanna där ofta men inte nu... När Jim frågade om jag skulle med sa jag självklart nej. Jag tycker det är självklart att säga nej, när det ändå är han som betalar min mat varje dag som får betala både resan och allt som tillkommer. Då sa alla : Frida vill inte följa med. Innerst inne ville jag nog följa med men att festa är inte min grej här i livet och att då följa med ett gäng som åker till Cypern för att festa? Njae... Häromdagen pratade Jim och jag om det här och jag sa: Det känns konstigt att ni ska åka och att alla dessutom går runt och säger att jag INTE VILL följa med men det är ingen som har tjatat på mig att jag ska följa med! Hur angelägen är man då att ha med mig? Den dagen framkom det också att det inte spelar någon roll om jag vill eller inte vill följa med för Jim har inte pengar till att betala resan åt mig med. Är det då att jag inte vill följa me som är problemet? Nä inte direkt! Så skitsamma om jag vill följa med för det går ju inte i alla fall. Jag hade inte haft en chans att följa med även om jag hade försökt sparat ihop pengar till den själv! Jag blir så ledsen över att han ska åka iväg utan mig även om han säger att han inte vill göra mig ledsen så får det inte mig att må bättre. Jim har åkt till Cypern en gång innan med en kompis och då var det ett rent helvete både innan och efter dom skulle åka och när dom kom hem. Det enda dom pratade om var den här förbannade resan! Nu ska man behöva plågas i genom det här en gång till! Snacka om att vara utanför för att man inte har något arbete eller en bra inkomst. Okej om man reser utomlands utan sin flickvän när man inte bor ihop men när man bor ihop känns det väldigt väldigt konstigt och jag känner mig övergiven på nåt sätt. Jag menar inte att prata om skit om någon speciellt inte om Jim! Jag ville bara skriva hur allt känns för mig sen har alla andra säkert en annan åsikt om det men det här är mina känslor och det kan ingen ta ifrån mig! Som sagt försöker jag varken få eller söker någon slags empati från någon utan jag ville bara få ur mig alla mina tankar och känslor.
Idag har jag inte mått bättre, har haft känningar av urinvägsinfektionen och har även haft väldigt ont i halsen. Får väl vara hemma imorn med och så kan jag förhoppningsvis gå och jobba på fredag! Har bjudit hit "svärfar" på tacokväll på fredag, var meningen att hans särbo skulle komma också mn det blev inte så tyvärr. I helgen ska vi på kalas både på lördag och söndag, det blir nog kul. Hoppas verkligen att urinvägsinfektionen ger med sig nu snart för det är så obehagligt! Nu ska jag bädda med rena sängkläder och sedan krypa ner och sova. Det var så skönt att få skriva av sig allt! Hoppas ni kommer att gilla om mina "nya" blogg. Kram// Frida
Inlägg
