Gråter mig till sömns

Tårarna bara rinner och rinner. Jim svarade att han inte vill leva utan mig heller men det känns ändå som vi vill helt olika saker. Om han inte börjar prata med mig som han gör med sin syster kommer det här ändå inte att fungera. Jag känner mig alltid utanför när det gäller dom två. Jag vill inte ens höra att det beror på att dom står varann så nära för det borde 2 personer som är sambos också göra. Förresten bara för att dom står varann nära, ska inte jag behöva känna mig utanför för det. Det håller inte, inte för mig. Jag har kännt ända från början när Jim och jag träffades att jag lever i en dröm. Jag trodde aldrig jag skulle träffa en kille som älskar mig, jag trodde (tror) att ingen kille ville ha mig, ingen. Jag bara väntade på att han skulle komma på hur värdelös jag var och göra slut. Jag försöker fortfarande vänja mig vid att höra att någon älskar mig. Det är inte det att jag inte kännt mig älskad av min familj under min uppväxt för det har jag alltid gjort! Så jag vet inte varför, antar att det är annorlunda med kärleksrelationer än att vara älskad i en familjerelation. Jag måste verkligen sova nu också, ska upp och jobba. Men att kunna somna nu känns ju omöjligt.
Det känns som Jim har kommit på att det finns roligare saker än mig (menar inte andra tjejer), känns som han har tröttnat en aning på mig. Men vem skulle inte göra det? Jag har verkligen hoppats på och gör fortfarande att Jim och jag ska leva tillsammans i hela vårt liv men det känns inte lika självklart längre men det är i alla fall vad jag vill. Jag kanske inte är den rätta för Jim? Det gör så fruktansvärt ont att tänka dom här tankarna, att Jim kanske inte vill finnas i mitt liv i hela mitt liv. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, jag vet inte vad jag skulle göra om det tog slut. Antar att det här blir en sån natt då man gråter sig själv till sömns.