Trögfattad?

Jag måste vara väldigt trögfattad för jag fattar inte varför jag förtjänar att ha det såhär. För ungefär 2 veckor sen kändes allt förutom att man blev arbetslös verkligen som att det höll på att vända för mig. Kände som att jag var starkast i världen och kunde klara allt som var i min väg, och att komma över exet skulle inte bli så svårt nu. Började prata med en trevlig kille som fick mig känna mig glad och lycklig som jag inte känt sen jag vet inte när. Sen kom första bakslaget, fick reda på en massa saker som undanhållits för mig trots löften till varann att berätta om nåt sånt hät skulle hända. Kul för dig, visst - Kul för mig? Skulle inte tro det. Mina ben som jag nyss lyckats resa mig på slogs undan fortare än kvickt och mitt hjärta bara vreds om flera varv - igen. Jag lyckades hålla mig stark, tänkte att han inte är värd min kärlek och inte mina tårar heller för den delen om man sårar någon så djupt. Även killen som jag börjat prata med var till en stor tröst och hjälpte mig genom det värsta. Men självklart var det för bra för att vara sant - det är ju mitt liv vi pratar om. För idag kom andra bakslaget som jag inte ens orkar skriva om - ni skull inte förstå. Kan väl säga att killen som fick mig att må bra inte får mig att må så bra längre. Jag vill bort, dit jag kan glömma, jag vill inte komma ihåg något av den här skiten. Det hjälper inte hur mycket man än försöker, hur stark man än är, hur positiv man än är det slutar ändå bara i tårar för min del. Jag har inga krafter till att försöka mer med.