Banga inte ur nu!

Vet inte vad det är med mig.. Dom där jobbiga men väldigt bekanta känslorna har dykt upp igen. Jag vill inte känna såhär, jag vill inte känna mig såhär osäker på mig själv. Jag vet att det kommer stunder när man känner sig svag och otillräcklig och att man måste få känna så ibland. Men när jag känner mig sådan känner jag samtidigt ett nederlag, känner mig misslyckad när jag känner mig svag. Jag visar det aldrig för någon heller utan sätter på den gamla vanliga fasaden, ingen får se, ingen får höra. Jag vill inte visa mig svag. Enda sättet är att skriva. Det känns inte lika jobbigt att skriva om det.
Jag vet inte om det är för tidigt? Har lust att banga ur. Ska det alltid vara såhära nu? Så fort någon närmar sig drar Frida sig tillbaka till sitt trygga bo där ingen kan såra eller göra henne illa. Jag vill inte vara rädd. Jag hoppas inte på någonting, jag vill bara känna hur det känns, vart jag står. Jag vill våga!

Imorn ska jag ge mig ut på en riktigt svettig powerwalk för när jag tränar då mår jag riktigt bra med mig själv. Adrenalinkicken det ger är helt underbar, det är som en drog fast mycket mycket bättre.
Over and out// Fridis