För ett år sen var vi i Göteborg och firade. Jag har kommit en bra bit på väg att komma över allt men när det är årsdag av nåt speciellt eller starka minnen av någonting så blir det jobbigt.
Får flashbacks och ögonen fylls av tårar. Känner saknad men vill inte erkänna. Det är en stor sorg som finns inom mig, känns precis som om någon nära har dött. Fyra år tillsammans med någon sätter sina spår. Frågar mig själv varenda dag om jag någonsin kommer få uppleva samma lycka någon mer gång i mitt liv. Känns inte så, känns som jag alltid kommer leva ensam. Jag vill inte det, jag vill träffa någon som alla andra gör. Jag saknar att ha någon så fruktansvärt mycket. Jag saknar närheten från en pojkvän, jag saknar att ha någon att prata med, jag saknar att ha någon att driva med på skoj, saknar att ha någon att ge och få komplimanger av. Känner mig så ensam. Varför har vissa så lätt för att träffa någon och vissa så svårt? Ingen som jag har träffat vill ha något seriöst, alla beteer sig som om dom vore 15 år fortfarande och bara är ute efter en sak - ligga. Men jag har upptäckt att ligga med någon du inte har känslor för är det ingen mening med, det är inte min grej i alla fall. Den jag verkligen gillar, som allt stämmer med har inget intresse för mig. Det gör så ont. Jag visste att det skulle bli såhär, jag visste att jag skulle få känslor för någon som inte har känslor för mig. Det inte värt det, att känna all denna smärta återigen. Jag fattar inte vad gör för fel. Varför förtjänar jag det här? Är kärlek bara till för en del människor?
Tur i spel - otur i kärlek?
13 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar